Chubu runt?
Chubu runt är en brevet som gick 100 mil runt Chubu som är det mest centrala området av Japan, oktober 2010. Start/mål är Ichinomiya, däremellan går den över till andra sidan och följer kusten mot Japanska sjön, runt Noto-hanto, sedan över bergsområdet som i Japan kallas Alperna.
Breveten har genomförts en gång förrut, 4 år tidigare. Det visste jag inte då, men det var den rutten jag tittade på fram till ett par veckor innan start då den nya rutten presenterades. På gamla rutten var det bara bergscykling i mitten. På nya upplagan hade vägen i början och slutet ändrats från flacka bebodda trakter till bergsetapper.
Innan
Jag var inställd på att det skulle bli den allra tuffaste breveten jag har provat på hittills.
Mängden korsningar i Japan skapar obegränsade möjligheter att cykla fel.
Ett par veckor innan start läste jag information att någon bergsväg bara var öppen några varma månader om året, och de varnade för vissa sträckor med dålig väg och punkteringsrisk. Vilket jag feltolkade som att det betydde grusväg. Det var det förstås inte, alla vägar i Japan har jättefin slät asfalt utan skador, som jag trodde från början. Det var bara de små bergsvägarna som var lite spruckna. Det var det de hade varnat för. Men det var lindrigt jämfört med Sverige. En annan sak är att det finns många bilar i Japan. Jag har blivit påkörd tre gånger när jag har stadscyklat i Japan. Men jag märkte att det bara var vissa gator, vissa tider som hade mycket trafik, för det mesta var det väldigt lugnt.
Jag var också osäker på om jag hade kommit i form igen efter 6 veckors träningsuppehåll efter mitt holländska äventyr tidigare på sommaren. Jag kunde inte böja ena knät i en månad efter det, sedan blev jag förkyld.
Även om det oftast är bra väder i Japan så innebär kust- och bergsvägar på de flesta håll i världen att det finns potential för vind och regn.
Det är definitivt mycket backigare än någon annanstans jag har cyklat. Men det var också därför jag ville åka dit.
Bergsvägarna såg snirkliga ut och passerade många höjdkurvor på kartan och maten är god i Japan, så det såg ut att kunna bli en bra cykeltur.
Vid startplatsen
50 förväntansfulla randonneurer hade samlats på morgonen i Ichinomiya. Det var deltagare från alla delar av Japan och en galning som hade rest ändå från Sverige bara för att cykla.
Man använder kvitton istället för stämplar vid kontrollerna i Japan. Vid registreringen frågade jag om det är ok med ett kvitto från något annat ställe i samma stad. Det var inte tillåtet. Jag hade inte lyckats hitta en av kontrollerna på kartan när jag kollade i förväg. En annan sak som jag funderade på om jag skulle hitta var att det delades ut papper med frågor om saker längs vägen, istället för hemliga kontroller. Det verkade vara nytt även för japanerna. T ex fanns det en fråga om namnet på en busshållplats. Det finns massor av busshållplatser, hur ska jag hitta rätt? Lite tråkigt att cykla hela rundan utan att bli godkänd på grund av en missad fråga. Det visade sig senare bli problem med busshållplatsen. Jag hoppas sådan frågesport på breveter inte är något som får spridning.
De har lite egna randonneurregler i Japan så vid inspektionen innan start blev jag tillsagd att jag måste ha ett lyse i nacken på hjälmen och reflexväst. Jag försökte protestera med motiveringen att jag har två lysen på sadelstolpen och att solen var uppe. Kontrollanten sa att det var ok att flytta upp mitt reservlyse senare, men västen var jag tvungen att ta på mig. Min reflexväst är vindtät och det var soligt vid starten så det var för varmt för vindväst. Japanerna som hade bättre koll på reglerna hade små västar i perforerat tyg eller reflexband.
Cykling
När starten gick hade jag som vanligt glömt alla bekymmer och satte av med full fart, ofta avbrutet av rödljus genom Gifu. Nu var det morgonrusning, men japanska randonnörer är ordentliga och stannar för rödljus även på natten när det inte finns en bil inom synhåll. Startfältet delades snart upp och vi var en grupp med fyra cyklister som cyklade först. När staden tog slut började en ny väg genom bergen ända till nästa kontroll. Det var inte lika höga berg som det skulle bli senare. Ibland gick vägen förbi en sjö. I uppförsbackarna när det inte blev så mycket fartvind kändes det som om mitt huvud kokade i hjälmen. Det var många tunnlar längs den här sträckan, oftast minst en kilometer långa. Jag tänkte att Japan är som en ost.
Vid kontrollen tänkte jag att det inte borde vara så mycket tunnlar på nästa sträcka så jag tog av västen. Det fanns en funktionär på plats, men han sa inget om det. Det fanns funktionärer på flera kontroller i början och en kontroll på slutet som höll koll på var alla befann sig. Det var inga organiserade kontroller utan alla kontroller var på konbini som alltid har öppet och är ungefär som 7eleven fast med 100x bättre matutbud. Det gick alltid att äta precis vad man kände för. Det är dessutom bra cyklistmat. Inte som i Sverige eller övriga Europa där det är torftigt utbud eller svårt att överhuvudtaget svårt hitta mat. Det var stor skillnad mot sommarens tidigare 120milare som jag cyklade på en kost bestående av 2/3 svält och 1/3 pommes frites med majonäs. Det fanns även många restauranger och andra ställen längs vägen där det fanns möjlighet att äta om man ville.
Vi var tre som fortsatte tillsammans upp längs kusten. Snart tappade vi en men vi hittade honom igen efter en liten omväg, sedan förvann han igen. Mitt vatten började ta slut när det var två timmar kvar till nästa kontroll så jag började spanade efter dryckesautomater och fick syn på en lämplig vid ett rödljusstopp. Jag sa att jag behövde köpa en dricka och trodde att han som jag cyklade med skulle vänta men han stack direkt när det blev grönt. Eftersom vi båda höll samma tempo, cyklade vi sedan med några minuters mellanrum i motvind till nästa kontroll. Där träffade jag honom och han hade precis som jag trodde bara varit där några minuter. Eftersom han inte verkade speciellt sällskaplig stannade jag och pratade med funktionären. När jag nämnde att jag var fundersam över om jag skulle kunna hitta alla frågeplatser, försvann han in på konbinin och kopierade sin karta och markerade ungefär var de fanns. Förmiddagen hade varit solig, men eftermiddagen var mulen. Det var en ganska omväxlande väg längs kusten, väg precis i havskanten, dubbelfiliga vägar med många trafikljus, mindre vägar genom sammanväxta byar och städer. Efter ett tag blev det mörkt. Eftersom det var oktober så blev det mörkt tidigt och var kolmörkt i 12 timmar. Några kontroller passerades i mörker. Eftersom det bästa med randonnée-cykling, i alla fall i Japan, är maten, så stannade jag alltid och åt på alla kontroller. Inte för att jag brydde mig, men jag tappade andraplaceringen till en som kom efter mig till en kontroll och åkte vidare direkt. Jag träffade också han som vi hade tappat tidigare på en kontroll. Jag föreslog att vi skulle fortsätta tillsammans och drog honom till nästa kontroll där han hade bokat ett hotellrum. Han hade åkt förra gången och berättade att nästan alla hade brutit längs kusten den gången p g a stormoväder.
Det började regna. Regnet skulle fortsätta i 1,5 dygn. Men det var ändå mysigt att cykla omkring ensam i mörkret och regnet och ibland se lampor blänka i vågorna och glida igenom sovande byar ibland. För många år sedan läste jag att det är fint att cykla på Noto-halvön. Det var synd att jag åkte runt den när det var mörkt, men det kunde inte bli på något annat sätt när jag inte hade tänkt sova första natten. När jag hade kommit runt en bit på andra sidan började det ljusna. Det var väldigt fint att cykla bredvid havet genom små fiskebyar. Nästa kontroll var på en ö. En bro liknande den stora bron in Brest ledde dit. När jag kom till kontrollen träffade jag båda de som var före mig. Men jag stannade kvar och snackade med kontrollanten och fortsatte själv över en annan bro på väg mot nästa kontroll i Takaoka. När det bara var någon kilometer kvar till kontrollen åkte jag omkull på ett blött spårvagnsspår. Jag kände efter om jag kunde röra på alla kroppsdelar och inspekterade cykeln. Det var en del skador, bland annat en rejält svullen stor lårkaka, men inget som hindrade fortsatt resa så jag skruvade fast sadelstolpen i rätt läge och fortsatte till kontrollen som jag gick in på blöt, sandig, blodig och med trasiga kläder.
Sedan var det dags att avlägsna sig från kusten och ta sig innåt bergen. Arrangörerna hade listat några förslag på japanska bad eller hotell längs vägen. Min plan var att bara sova en gång på en onsen (ett varmt källbad) vid nästa kontroll i Takayama. Jag hade kollat upp att de hade vilorum och stängde ungefär 11 på kvällen så att man måste gå ut då. Enligt mitt vanliga 100+mil solocyklingstempo så borde jag komma fram dit 18:00 hade jag räknat ut innan. Egentligen hade jag velat stanna till på morgonen för att få cykla nästa etapp i dagsljus. Det var sträckan genom japanska alperna som jag såg fram emot mest och även var mest nervös inför. Jag ville inte missa hur det såg ut. Men det verkade inte som om det gick. De sista tre timmarna mot Takayama var en av mina vidrigaste cykelupplevelser. Det började bli kväll och det ösregnade och jag var genomblöt och frös men ville inte sätta på mig mer kläder för att ha kvar något torrt att byta till i Takayama. Det var uppför hela tiden och jag måste hela tiden försöka tvinga kroppen att cykla lite snabbare än vad som kändes lagom, för att hinna fram i min planerade tid, annars skulle dyrbar sovtid försvinna. Det verkade inte som om jag skulle lyckas med det. Jag tittade ofta på hastighetsmätaren och klockan för att inte tempot skulle sjunka, då såg jag också varje gång att jag knappt hade kommit närmare. Största anledningen till att det kändes motigt var att jag visste att jag måste fortsätta i regnet på ännu högre höjd hela natten när det är ännu kallare, eventuellt med väldigt lite sömn innan. Det var en stor väg med mycket kvällstrafik som dundrade förbi på höger sida och ofta ett lodrätt betongdike på vänstersidan.
Jag stannade till under ett tak för att ta fram något att äta. Då blev jag inbjuden till kontoret på ett familjeföretag i huset intill. Medan jag satt och drack te och blötte ner deras golv såg jag en annan cyklist åka förbi. Sedan fortsatte jag i mörkret på vägar som såg ut som floder av vatten till kontrollen. När jag parkerade utanför konbinin 18:30 kom farbrorn som jobbade där ut och sa att ett par cyklister hade bett honom meddela att de hade gått till onsen för en halvtimme sedan. Han som jag cyklade med i början hade tydligen blivit mer sällskaplig. Jag träffade dem i omklädningsrummet. De hade pratat med en tant som tog hand om våra blöta kläder och torkade dem. Sedan provade jag de olika varma baden. De andra hade också tänkt sova till stängningstiden. Men när jag berättade att jag hade sett en cyklist passera blev han som hade passerat mig på en kontroll förra natten så stressad över placeringen att han bestämde sig för att fortsätta direkt. När vi andra pratade med receptionisten sa hon att det skulle fortsätta att regna till eftermiddagen nästa dag. Det visade sig också att badet visserligen stängde på kvällen men att vilorummet gick att använda ända till morgonen. Det lät ju bra. Sedan åt jag i restaurangen och gick till vilorummet som var ett stort rum med madrasser på golvet i typisk randonneurstil. Vi gick upp 5. När vi kom ut så var det blött, men regnade inte. Några randonneurer som anlände precis då sa att det regnade ibland och ibland inte. Vi cyklade bort till konbinin för att äta frukost. Utanför satt ett par ihopkurade randonneurer och försökte sova. De såg väldigt miserabla ut. Vi fortsatte vid 6-tiden. Det hade alltså blivit ungefär 12 timmars stopp. Det kom inget mer regn. För varje berg vi passerade sprack himlen upp lite mer. Det var härliga serpentinvägar upp och nerför bergen. Riktigt underbar cykling. I uppförsbackarna åkte vi förbi alla som hade passerat under natten så att vi var först igen, förutom de två som hade fortsatt direkt när vi kom till Takayama. Etappen avslutades med att dundra igenom en 4,5 km lång tunnel och en lång utförsåkning ner till nästa kontroll. Nu var det soligt och varmt . Jag hade plockat ur solkrämen ur väskan kvällen innan start eftersom det skulle vara regn och mulet hela tiden, så jag köpte solkräm på konbinin. Vi träffade han som jag hade cyklat med ett tag i början men som sov första natten, och fortsatte tre tillsammans. Jag hade inte tittat så noga vad den nya rutten egentligen innebar terrängmässigt på slutet. Så jag trodde fortfarande att det skulle bli lätt plattcykling i solen tillbaka till målet. Men det dröjde inte så länge förrän rutten plötsligt svängde upp i en lång klättring. På högre höjd började en kylig vind blåsa och det blev mer och mer mulet ju längre upp vi kom. På toppen av passet började det regna. Det blev skön cykling upp och nerför berg med mysiga bergsbyar i dalarna. En kontrollfråga var vilket märke det var på dryckesautomaten på Magome-passet. Vi hade tomma flaskor så vi såg fram emot det. Det hade inte funnits någonstans att fylla vätska på ett tag, så det var nog lika för många efter oss. Men det satt en lapp på automaterna att de var avstängda. Jag har varit där ett par gånger förut, så jag visste att det fanns en bit längre bort. Så det var inget jättestort problem. Jag har vandrat den gamla postleden där och tänkte då att det skulle vara trevligt att cykla på bilvägen, men trodde egentligen aldrig att jag skulle göra det någon gång, speciellt inte på slutet av en lång brevet. Vi stannade i alla fall där och bytte från regn- till kvällsklädsel. Då kom ytterligare en cyklist så att vi blev fyra, samma fyra som allra första sträckan.
Sedan kom frågan om busshållplatsen. Det fanns ingen busshållplats där den skulle vara. Det fanns inte ens några hus i närheten, bara skog. Vi fortsatte en bit och frågade en farbror som påtade i trädgårdslandet. Han sa att det inte gick någon buss på den vägen. Men på en annan väg fanns det en buss. Aha! Det har kanske skrivit fel, så att den egentligen ska finnas efter nästa korsning. Där fanns den. Vi påpekade det för funktionären vid nästa kontroll och senare ställde de en cykel med en massa blinkande lampor och ett meddelande på platsen.
Efter 95 mil hade arrangörerna slängt in den brantaste backen. Eftersom den sicksackade sig upp i kolmörkret hade jag ingen aning om hur lång den var men det fanns inte en enda meter där det gick att pusta ut och stanna var inte ett alternativ för då hade det inte gått att starta igen. Det brännde bra i benen.
Vi stannade i sista hemliga kontrollen i Inuyama och satt ute åt och snackade som vanligt fastän det inte var så långt kvar. Sista etappen mot mål kände jag mig riktigt sprallig i benen.
Vi kom fram på kvällen. Precis som jag hade räknat ut redan kvällen innan så hade de två som plågade sig igenom natten för att få bra placering inte kommit så mycket före. De flesta andra kom nästa dag. Av 50 startande tog sig 31 i mål. När jag lämnade över kvittona till kontrollanten satt han länge och tittade på dem och bläddrade i en pärm med kontrollerna. Till slut sa han att det saknades ett kvitto från Takayama. Fastän jag hade handlat där två gånger. Andra gången kom jag ihåg att jag inte tog något kvitto eftersom jag redan hade varit där förrut, men jag vet inte vad som hände med det första kvittot. När kontrollanten tittade ner i pärmen igen räckte han som jag hade åkt med från Takayama över ett kvitto. Han hade sparat båda. Jag är ganska säker på att kontrollanten märkte vad som hände men han sa inget.
Sammanfattning
Det som var mest annorlunda var att det rutten bjöd på väldigt omväxlande vägar och miljöer. Alla breveter som jag har åkt i Sverige och andra europeiska länder är ganska lika hela tiden.
Mycket berg och god mat. Det är vad som gör mig nöjd.
Allt var bra och inget dåligt. Jag cyklar gärna långt i Japan igen.
Bilder
Japan är ett skrynkligt land. Så här ser det ut i mil efter mil. Jag tog det här fotot när jag var där i januari samma år. Det var i de här trakterna jag cyklade.
Min kompis Kurosawa som har en cykelaffär och jobbar som mekaniker på cykeltävlingar i Japan och andra länder servade cykeln inför start. Det märks att det är skillnad på proffs och klåpare, t ex han som liknar mig och skruvar i min hall. Cykeln har aldrig varit så bra tidigare.
Packad och klar
Start
Fyra cyklister på väg mot Gifu
Mål
