|
1. Det blåste dygnet runt hela tiden. Jag hade räknat med att det skulle kunna blåsa mycket, men jag hoppades på att det skulle jämna ut sig i längden. Istället blåste det alltid motvind oavsett i vilken riktning jag cyklade. Det var bara några timmar medvind och sidvind. 2. Underlaget. Det var miltals av holländska vägläggarnas favoritmaterial rektangulär fusksten lagd i fiskbensmönster. Det har även spridit sig till grannländerna. Det är inte lika illa som en dåligt skött gammal stenväg, men det är för ojämnt för långdistanscykling på 23mm-däck, minst 40mm hade varit bättre. Det är väldigt vanligt genom hela samhällen, och loppet snirklar sig genom många samhällen, men det kan även finnas utanför. Varje sektion brukar vara några kilometer och det var speciellt en sträcka där det kom sektion efter sektion utan att det verkade ta slut, med bara några meter asfalt emellan varje. Det är inte bara kanten på varje sten som känns utan vägarna är även mindre plana än asfaltsvägar, så det var både lågfrekventa och högfrekventa ojämnheter som gjorde att jag tappade flytet i cyklingen när jag var trött. Cyklar man kort kanske det inte är så störande, men efter ett dygn på cykeln tröttnade i alla fall jag på att någon stod och slog mig på skinkorna med ett cricketträ utan att verka vilja sluta. En speciell sak med Lowlands1200 är att i princip hela loppet går på cykelvägar. Holland är känt som ett cykelvänligt land och är det också för normalcyklister. Det är inte lika bra för randonnörer eftersom cykelbanorna inte är lika bra som bilvägarna. De kan vara belagda med fusksten, vanliga cementplattor eller asfalt, oavsett vad så är de alltid sämre än bilvägen bredvid. När det är asfalt så är det ganska ofta en rad träd planterade bredvid som trycker upp farthinder tvärs över cykelbanan med rötterna. När jag ibland tröttnade på att cykla på cykelbanan bredvid nyasfalterad bilväg och cyklade på vägen istället blev jag snart borttutad arga bilister varje gång. På nätterna var det bilfritt, så då passade jag på att cykla på vägen, men en gång blev jag tillsagd av en polis. Sedan vågade jag inte cykla mer på vägen den natten om jag skulle träffa på samma polisbil igen. En annan sak som jag märkte är att det är sandigare på cykelbanan än på bilvägen. Det hörs skillnad. Efter jag kom hem grävde jag ut en massa sandkorn som hade krypt in djupt i däcken. Det var mer hack i däcken än i ett likadant däck som har rullat LEL och hela årets säsong i Sverige, d v s betydligt längre. Jag brukar ha domnade fingertoppar i några månader efter sådana här distanser. Men den här gången är hela händerna inklusive handflatorna och tummarna domnade. Det tror jag beror på att underlaget var sämre än alla lopp jag har cyklat hittills. Nog med gnäll. 65 cyklister hade samlats vid starten för att cykla 120 mil. Som väntat var det många liggcyklar. Det fanns det flera torpedformade cyklar, några roddcyklar, vanliga liggcyklar, traditionella cyklar och en sparkcykel. Jag förstår varför liggcyklar är så populära i Holland. De är helt överlägsna när det är platt och blåsigt, speciellt torpedcyklarna. Själv cyklade jag traditionellt som vanligt. En följebil visade vägen ut genom staden, sedan sprack fältet upp direkt i mindre grupper. Jag åkte i första gruppen förutom torpedcyklarna som susade iväg. Det var en väldigt oorganiserad grupp, när det kom en kraftig regnskur stannade alla för att dra på sig kläder, men sedan stack alla direkt de var klara så att det blev en lång sträcka av mer eller mindre ensamma cyklister som jagade ifatt varandra. Klungan var inte samlad igen förrän strax innan en hemlig kontroll, där det blev samma sak igen att alla stack så fort de fått sin stämpel. Jag var bland de sista att få stämpel så jag jagade igen och var några meter ifrån när jag fick punka. Jag höll på och pumpade länge utan att få något vidare tryck. När jag sedan var klar och skulle cykla iväg var däcket helt platt igen. Så det var bara att göra om samma sak igen, med min sista slang. Det här var efter 5 mil. Det betydde att jag måste cykla 50 mil utan reservslang till Maastricht där jag hade extra slangar. Eller ägna tid att att försöka hitta en cykelbutik nästa dag. Även i det fallet måste jag klara mig länge utan att punktera. Min sista utväg är självhäftande laglappar, men jag har aldrig provat dem och en del säger att de är bra och andra att de är värdelösa, så jag litar inte på dem. Jag sparade i alla fall de punkterade slangarna för att kunna laga dem om nästa eventuella hål skulle bli för stort för att laga. Nu har jag lärt mig att ta med tre slangar nästa gång jag cyklar något liknande. Jag är långsam på att fixa punkteringar, speciellt i sådana här situationer när jag genomsöker däcket extra noga. Så när jag var klar med andra bytet hade det mörknat och var jag sist. Det fanns alltså ingen som helst möjlighet till hjälp om jag skulle bli stående med en punktering i natten om inte lagningslapparna fungerade. Jag tänkte också att det innebar att jag måste cykla 115 mil solo, eftersom det inte fanns någon chans att jag skulle komma ifatt de som cyklade lagom fort, och de jag kommer ifatt cyklar uppenbart för långsamt för mig. Så blev det också. Jag cyklade med andra cyklister vid ett par tillfällen, men då cyklade jag alltid före eller i bredd så i vindmässigt så var det samma sak som att cykla helt själv. Men det var iallafall lite sällskap. Det blev ändå nästan hela vägen helt solo. När jag hade cyklat en stund kom jag ifatt den enda kvinnan. Hon cyklade långsamt redan från början, så jag trodde först att hennes bakljus var ett varningsljus i en semirondell som det fanns flera av på den vägen. Men hon tog sig i mål till slut. Jag pratade lite med henne, sedan fortsatte jag och cyklade snart förbi sparkcyklisten. Han bröt senare. Den första riktiga kontrollen var en tom bar i en by. När jag kom dit höll en liggcykelgrupp på att starta och en ramlade omkull på vägen. Jag stämplade och fortsatte i riktning mot havet. Motvinden blev allt kraftigare, men det är som man kan förvänta sig vid havet. Ibland behövde jag kryssa mellan fårhjordar som låg eller stod helt orörliga på vägen. Framme vid kusten så ska man åka över en 35km lång väg genom havet. Strax innan den så kom jag ifatt en trevlig amerikan som hette Bill som jag hade pratat med innan starten och en engelsman. De cyklade lite för långsamt för mig men höll ändå någorlunda hyfsad fart i motvinden. Så jag tänkte att jag skulle kunna slå följe med dem. Sedan när vi svängde ut på havet och motvinden försvann ett tag så ändrades inte farten alls, utan det gick frustrerande långsamt fastän jag cyklade en bit framför för att försöka inspirera dem lite. Jag funderade på att fortsätta själv. Men Bill hade lovat mig en slang vid nästa kontroll som låg på andra sidan havsbukten, så jag lät bli. Det var varmt första natten. Fastän klockan var två så cyklade jag i kortärmat och kortbyxor. Det har aldrig hänt förrut. De följande nätterna var betydligt kallare. Halvägs över vände vinden så att det blev motvind som fortsatte hela vägen ner till Mastricht. Samtidigt började det regna också. Då mötte vi en cyklist med släpvagn på väg åt andra hållet. Det är typiskt sådant som händer i Holland. Det är nästan större chans att möta en cyklist än en bil på natten. Regnet slutade innan nästa kontroll som var en husbil, den enda organiserade kontrollen på väg till Maastricht. Ända sedan jag fick punktering hade jag hoppats på att de kanske hade en golvpump och reservslangar. Men det fanns ingenting. Jag väntade länge på Bill som försökte fixa en lös eker som inte gick att skruva fast ordentligt. Sedan fortsatte jag en bit innan jag tackade för mig. Det visade sig vara rätt val att inte fortsätta med dem. Bill bröt och engelsmannen kom i mål 8 timmar efter maxtiden. När det började bli tidig morgon fick jag syn på ett bageri som hade öppnat och köpte en skinkcroissant som jag åt på cykeln, när jag hade tagit några tuggor ångrade jag att jag inte köpte mer eftersom jag inte hade ätit mat på över 12 timmar. Men jag ville inte vända och det var nära till nästa kontroll där jag hoppades att det skulle finnas mat. Vid nästa kontroll var det en vägfärja och det visade sig att det var färjan som var själva kontrollen, så det blev ingen mat, det gick inte ens att fylla på vatten. Motvinden började bli riktigt kraftig så det var en hård väg till nästa kontroll där det blev lunch på ett eetcafe. Det fanns flera randonnörer där när jag kom och några grupper som jag tydligen hade passerat utan att märka det kom när jag satt där. Jag fortsatte med en liten grupp bestående av en holländsk amerikan och några tyskar. Först måste vi vänta på en färja. Då fick jag syn en farbror med ett spännande hembygge till touringcykel som också väntade så jag började prata med honom. Han hade cyklat runt i världen i 25 år och nu var han på väg hem till England från en utflykt till Budapest. Tyskarna försvann så fort de fick syn på några skuggiga träd vid en strand. Så jag forsatte med amerikanen. När vi var på väg ut ur en by kom ett oväder med åska, ösregn och stormvind. Det var bara att snabbt dra på sig kläder och spurta tillbaks till närmsta husvägg. Jag hörde sedan att sådana stormar bara kommer ungefär vart 20e år och alla hade tagit skydd. Efter ett tag började det bli jobbigt att stå tryckt mot husväggen så jag klämde in mig på tröskeln till en dörr. Till slut var det en grannkvinna som tyckte att vi såg så miserabla ut att hon kom ut och erbjöd oss att komma under taket som hon hade på baksidan av huset. Enligt henne så skulle det hålla på några timmar. Så det gick inte att vänta ut det. Det hade redan gått en timme. Jag köpte en riktig regnjacka i våras. Men jag hade inte tagit med den utan hade mina ultratunna vindjacka och vindbyxor som jag brukar använda som regnkläder på blöta breveter, t ex LEL och PBP. Jag skulle bli genomblöt på några minuter i det där vädret, men kvinnan hade sopsäckar som jag skräddade till en regnväst under jackan och cyklade iväg. Det mesta av ovädret hade nästan hunnit passera så det blev snart bättre. Resterna syntes sedan genom hela södra Holland, Belgien och Tyskland, även nästa dag. Grenar och större träddelar låg i drivor. Det kunde ligga träddelar långt ute på åkrar. Även där de hade plockat undan de största delarna så låg det massor av pinnar på cykelvägarna så att det på många ställen påminde om MTB-cykling där man måste välja spår. Det var värst i Belgien. Metertjocka träd hade blåst av. Bl a ett metertjockt träd som växte upp genom ett glastak i vandrarhemmet i Maastricht hade gått av, men hade som tur var fallit från huset. Det var fortfarande långt kvar till Maastricht. Det var ganska händelselöst till ett ställe där vägen skulle följa en kanal, vilket i och för sig var vanligt, men på det här stället blev det krångel. Jag kommer inte ihåg ordningen exakt, men det var mörkt och det var en skogscykelväg som var täckt av pinnar så det knappt gick att ta sig fram, sedan var vägen avstängd men vi fortsatte ändå, sedan blev det en grusad jordsom jag vägrade cykla på utan tog en annan parallel väg några meter bort som ledde över till andra sidan och så var det mer pinnar, och en gångbro med trapp tillbaks till rätt väg igen, sedan var det mer mörker och pinnar och sedan var cykelvägen spärrad med ett högt staket som vi lyfte cyklarna över och sedan klafsade i sandig lera genom en byggarbetsplats där det låg en halvfärdig bro. Då hade jag fått nog och bestämde vi måste bort från kanalen. Det gick inte att cykla där. Så jag provade en annan någorlunda parallel liten bilväg för att sedan åka tillbaks till kanalen vid något som såg ut som ett samhälle där cykelvägen borde kunna vara mer framkomlig. Det kändes som om det där kanalavsnittet tog evigheter utan att komma någonstans. Jag tror att det tog ett par timmar. Efter samhället blev det i alla fall bättre. Det var inga träd på kanalsidan så det var pinnfritt, bara kraftig rak motvind. Sedan kom det ett nytt skogigt avsnitt med extra mycket pinnar, men då var det inte så långt kvar till Maastricht och så hade hunnit bli ljust. Jag är van att välja spår bland rötter och stenar, även om jag nästan helt har gått över till vägcykling nuförtiden, så pinnarna störde mig egentligen inte så mycket, men mitt sällskap verkade inte ovan, så jag måste stanna och vänta hela tiden. I Maastricht var kontrollen ett riktigt vandrarhem med sängar och dusch, ingen mat, dock. Jag lämnade kvar min lånade slang åt Bill eftersom jag hade sluppit punktering. Det hade tagit så lång tid att komma dit att vi bara gav oss tid att sova en timme. Men det kändes som en ny dag efter vilan. Nästa mål var Zwolle, norrut via Tyskland. Vinden hade inte vänt så det var medvind, sol och sköna belgiska backar. Det började spritta i benen igen. Vi startade tillsammans, men efter att ha väntat några gånger så tackade jag för mig. Det fanns ingen anledning att fortsätta tillsammans eftersom han bara hade åkt efter mig dagen innan också. Det var riktigt skön cykling i ett par timmar, sedan blev det platt och vinden vände till sidvind och sedan motvind. Flera kontroller var bensinmackar. Nästa var också det. Den låg vid en motorväg och den anvisade vägen till och från kontrollen var en del av en åker med lite utstrött grovt grus på. Medan jag var inne snodde någon mina två paket CalorieMate-kakor som jag hade tänkt äta nästa natt från ramväskan. Dagen fortsatte med blåsig cykling. Långt senare i Tyskland blev det skön kvällscykling med långa flacka backar i skogen utan cykelväg bredvid och bland åkrar i kvällsol. Farten började försvinna så jag satte mig och bytte strumpor i en busskur på toppen av en backe där lokala cyklister brukade köra backtävligar att döma av målningarna på vägen. Sedan cyklade jag hela natten. Målet var att att komma tillbaka till Zwolle och sova där inför sista rundan. Innan dess kom loppets överaskning. Jag hade väntat mig backar i Tyskland och Belgien, men nu kom något som jag uppfattade som ett berg i Holland även om det egentligen inte hade någon spektakulär höjd jämfört med riktiga berg. Det var ett avsnitt på 10% och backen fortsatte upp på en ljunghed i ett stort skogsområde. Det var trevlig omväxling. Det hade hunnit ljusna också. Senare, när det inte var långt kvar till Zwolle kom ännu ett långt avsnitt av fuskgatsten mitt ute på landet. Jag tyckte att de borde ha kunnat hitta en annan väg. Direkt efter det kom en lång sträcka med flera centimeter tjockt nyutstrött grus. Då tyckte min hjärna att det var så otroligt dåligt att den slutade tro att det var verklighet. Jag trodde att tittade på en dröm. Kroppen fortsatte ändå framåt och klarade av navigeringen. Men utan hjärnan som tvingar kroppen att trampa trots smärta i vänster knä och bak, så gick det väldigt långsamt. Jag frihjulade i stort sett hela vägen och det var inte nerför. De sista 12 km till Zwolle tog nog drygt en timme. Mot slutet av natten hade jag kommit ifatt en ryss som jag cyklade med en bit. Jag förstod bara en del av vad han sa, men han pratade något om småfolk vid vägen. I närheten av Zwolle började han vingla så mycket över hela vägen och i diket att jag sa till honom att sova lite. Själv var jag inte sömnig så jag fortsatte. Det var inte så långt efter det som mitt medvetande försvann. När jag var 100 meter från kontrollen susade han förbi. Jag fick ont i vänster knä tidigt. Jag tänkte inte på exakt när det började, men det var redan efter ungefär 30 mil. Jag hade inte problem med något knä ens på 60-milen i år. Men nu var det ganska illa. Andra dagen efter loppet svullnade knät upp som en ballong. De två första veckorna kunde jag inte böja benet alls. Sedan började det gå att böja lite. Fortfarande nu, efter tre veckor kan jag inte böja knät helt och kan fortfarande inte cykla. I alla fall, en timmes sömn på tre dygn var tydligen för lite. Framme i Zwolle sov jag en och en halv timme. Det fanns ingen mat där heller. Överhuvud taget åt jag som alltid äter jättemycket även när jag inte cyklar, väldigt sällan under det här loppet. Det blev pommes frites med majonnäs på ställen längs vägen några gånger, speciellt på slutet. Efter stoppet i Zwolle var det dags för sista rundan. Ryssen väckte mig och ville fortsätta tillsammans, men jag ville duscha och byta kläder, så jag fortsatte själv senare. Efter att ha cyklat i en halvtimme insåg jag att jag var på fel väg redan från början. Det fanns inget annan väg än att åka tillbaka till kontrollen och börja om från början. Sedan åkte jag en gång till, fast rätt väg. Det var en tråkig väg i början, men det var ändå OK eftersom det för andra och sista gången var medvind. Det räckte bara en timme, sedan blev det sidvind. Det är annorlunda att cykla i nordligaste delen av Holland. I resten av landet är det ett väldigt snirklande genom byar och städer. Men i norr är det raksträckor längs kanaler i flera mil. I början när det var medvind räknade jag ut att det borde gå ganska snabbt till nästa kontroll. Men jag bara cyklade och cyklade jättelänge utan att se en skymt av Groningen som var nästa kontroll. Det var inte bara vinden som hade vänt utan det var även längre än jag trodde. Den sista rundan var inte 20 mil som jag hade för mig utan jag förstod efteråt att den var 26 mil. Därför var även första sträckan 11,5 mil och inte några mil kortare som jag trodde. Kontrollen i Groningen var en mack som var stängd och avspärrad för att rivas. Sedan var det 6 mil raksträcka till nästa kontroll i rak motvind och tidvis regnskurar. Jag kom dit på kvällen. Det var en organiserad kontroll där de bjöd på snaps i ett fullt desertvinsglas och nasi goreng. Det var den bästa kontrollen. Jag sov en och en halv timme på en bänk i ett kallt omklädningsrum med öppet fönster. Det var första gången jag sov när var mörkt ute. Vinden vände så klart så att det blev motvind sista sträckan också. Sedan gick jag ut och gjorde den sista sträckan av mörk och kall tristesscykling till mål. Efter målgången gick jag och lade mig på en madrass i baskethallen, eftersom jag ändå inte kunde komma in på hotellet förrän tidigast på eftermiddagen. Det blev jobbigt i längden att cykla de sista 115 milen själv i motvind, men jag var nöjd med att ändå klara det med god marginal. Det var 46 andra som klarade hela vägen. Det var första gången som Lowlands1200 arrangerades. När jag pratade med arrangörerna efteråt så hade de idéer om annan starttid och bansträckning, så det kan bli förändringar till nästa gång. Jag fotade inget själv. Men här är länkar till några bilder som andra tog. Före stormen Regn Efter stormen 1 Efter stormen 2 |
